Kvinnorna vid Cane River

Inspirerad av min tidigare läsning, fortsatte jag på samma tema fast i en annan tid. Kvinnorna vid Cane River av Lalita Tademy har legat på mitt nattduksbord länge utan att riktigt locka mig, men nu kändes tiden rätt.

Boken är en dokumentärroman som beskriver tre generationer svarta kvinnors liv i Louisiana på 1800-talet. I varsin del får vi följa Suzette, Philomene och Emily och de svårigheter de utsätts för i slaveriets Amerika.

Även om författaren hänvisar till verkliga personer genom att ta med bilder och historiska dokument, så är berättelsen skriven i romanform. Den sanna bakgrunden ger visserligen en viss tyngd, men jag har svårt att bortse ifrån de romantiska drag som dyker upp här och var. Stundtals känns det inte särskilt trovärdigt. Det gäller både karaktärerna och språket. Kvinnorna är övermänskligt starka och speciella, medan männen är alltför svaga och ganska intetsägande. Språket har en del formuleringar som jag känner igen från billiga kärleksromaner och det är ibland svårt att leva sig in i handlingen, men bortser man från det så är det en klart läsvärd roman. Jag tror inte jag glömmer den i första taget.

Niceville

Vissa böcker är riktigt bra först när man har läst färdigt. De kan vara lite jobbiga och tröga att ta sig igenom, men ger mycket eftertanke och insikter. Andra böcker är riktigt spännande att läsa fast lämnar en ganska tom efteråt. Niceville av Kathryn Stockett är både spännande att läsa, och lämnar mig med många tankar och funderingar. Den bästa sortens bok alltså.

Handlingen utspelar sig i sextiotalets Mississippi, och berättas av tre kvinnor med helt olika erfarenheter och förutsättningar. Skeeter återvänder från universitetet med drömmar om att bli författare, men känner att omgivningen förväntar sig att hon ska gifta sig och skaffa barn. Aibileen och Minny är svarta hemhjälper i liknande familjer som Skeeters och har helt andra förväntningar på sig. Av en händelse börjar de skriva en bok tillsammans om hur det är att arbeta som svart hemhjälp i en vit familj. Det väcker starka känslor hos omgivningen och det blir till slut farligt för dem att fortsätta.

Det är omöjligt att inte påverkas av den grymhet som de svarta utsätts för, eller förundras över att det händer så sent som på sextiotalet, men det som är så bra med boken är att den inte är bara svart eller vit. Det finns ingen hjälte och heller inga enkla åsikter om vad som är rätt eller fel. Däremot finns det människor med olika rädslor, och människor som vågar motstå de rädslorna.

I slutet av boken vek jag ett litet hundöra på en sida där jag hittade ett stycke som jag tyckte förklarade så bra vad boken handlar om. Det är Skeeter som efter att ha talat med en av sina vita bekanta funderar:

Vad mycket man inte vet om en människa [...] Var det inte det som var meningen med boken? Att kvinnor skulle förstå: Vi är bara två olika grupper. Det är inte så mycket som skiljer oss. Inte alls så mycket som jag trodde.


Lustigt nog upptäcker jag när jag läser författarens efterord, att det är precis det stycket som hon tycker är viktigast i hela boken. Inte undra på att jag älskade den.

Lyckan, kärleken och meningen med livet

Jag vet inte vad det är med mig på sistone. Jag har ingen läslust. Eller förresten, det stämmer inte riktigt, jag vill läsa men jag vet inte riktigt vad. Ingen av böckerna i min bokhylla känns särskilt lockande. Till slut valde jag i alla fall, lite otippat, att läsa Elisabeth Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet. Den har funnits här hemma ett tag, köpt på loppis om jag inte minns alldeles fel, men som så många andra impulsköp har den fått ligga och vänta. Jag köpte den efter att ha sett författarens TED-talk om kreativitet, som jag tyckte var så inspirerande och gjorde mig nyfiken på boken. Sedan såg jag filmen och blev mindre inspirerad. Den var så intetsägande att jag inte kommer ihåg en enda scen. Kanske var det därför det ändå kändes helt okej att läsa boken? Eftersom jag inte kommer ihåg vad den handlar om?

Efter att ha läst boken är jag lite klokare. Elisabeth Gilbert har skrivit om hur hon hanterade sin trettioårskris, genom att lämna sin man och ge sig ut på en lång resa till Italien, Indien och Indonesien. I Italien äter hon hela tiden, i Indien söker hon det andliga och i Indonesien träffar hon kärleken (ursprungstiteln är Eat, Pray, Love vilket kan tyckas vara en mer passande titel än den svenska varianten).

Allt är lättsamt skrivet och ganska intressant men jag blir ändå inte särskilt imponerad. Antagligen kommer jag att glömma den här boken lika snabbt som jag glömde filmen. Lite underhållning för en stund, men inget minnesvärt.

Eldvittnet

Jag läser inte deckare särskilt ofta. Det händer någon gång i bland, när jag vill ha något snabbläst och spännande, som motvikt mot lite tyngre romaner. Tvärtemot alla andra, känns det som, har jag dessutom alltid varit väldigt skeptisk till författarparet Andhoril, som under pseudonymen Lars Kepler har skrivit tre deckare om polisen Joona Linna. Eldvittnet är den tredje i serien och den enda jag har läst. Jag skulle troligen inte ha läst den heller om den inte råkade komme hem i ett paket från en bokklubb som strulat till det (det var faktiskt inte mitt fel - den här gången i alla fall). Baksidestexten beskriver boken som en thriller, och nog är den både spännande och obehaglig. Jag har flera gånger ångrat mitt bokval när resten av familjen sover och det är mörkt i hela huset. 

Två våldsamma mord sker i ett hem för trasiga unga tjejer. Joona Linna ska bara delta som observatör i mordutredningen, men naturligtvis är det han som håller i trådarna i alla fall, trots lokalpolisens protester. En mordutredning som bjuder på kidnappning, farliga lekar, bilolyckor och spöken innan den ganska överraskande upplösningen. 

Samtidigt pågår en parallell berättelse om Joona Linnas privatliv och tidigare  historia som känns lite malplacerad. Eftersom det här är min första Kepler, vet jag inte om historien hör ihop med någon av de tidigare böckerna, men det skulle i så fall förklara en hel del. Samma sak gäller vissa personer i boken. De presenteras mycket kortfattat, vilket leder mig att tro att de förekommit tidigare. Det är lite dåligt tycker jag och ger ett lite spretigt intryck. Ska inte böckerna stå för sig själv? I övrigt är berättelsen som sagt spännande och väldigt lättläst, precis som jag önskade, men inget mer. Jag tror inte att jag kommer att läsa någon mer bok av samma författare.

Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige

Nu har jag läst de följande tre delarna i Vilhelm Mobergs serie om Karl Oskar och Kristina. Som vanligt när jag läser en serie och inte skriver om varje bok direkt när den är utläst, blandar jag ihop delarna och vet inte riktigt vad som händer i vilken bok. Min uppfattning är dock att det var bättre i början och blev lite jobbigare på slutet. I del ett (som jag skrev om i ett annat inlägg) och två fascineras jag av nybyggarandan och alla möjligheter, medan det i del två och ännu hellre del tre börjar gå rejält utför, vilket är lite tråkigare. Som helhet är jag mycket förtjust i serien och ska nu genast titta på filmerna, men sedan längtar jag efter något lättsammare, en deckare kanske...

Utvandrarna

Hur kunde det dröja så länge innan jag läste Vilhelm Mobergs Utvandrarna? Två terminer litteraturvetenskap på högskolan, och ett antal år som högstadielärare och ändå har jag lyckats undgå den här klassikern. Men nu var det dags. Jag köpte ett gammalt exemplar på en loppis för ett par år sedan, och det har väntat i bokhyllan sedan dess.

Handlingen behöver jag kanske inte ens beskriva? Finns det någon som inte känner till Karl-Oskar och Kristina från Småland försöker undkomma slitet i Sverige för att hitta ett bättre liv i Amerika? Med sig på den långa färden har de sina tre barn och ett sjuttiotal andra emigranter, några från samma socken som de själva.

Trots sin ålder, den är skriven 1949, så är språket lättläst och det är lätt att leva sig in i slitet och vedermödorna och inte minst drömmarna om det nya landet. Bitvis är den lite långsam med långa och ibland obehagliga beskrivningar av skeppslivet, men på det stora hela är det en fantastisk berättelse som levandegör en bit av Sveriges historia. Nu vill jag både se teveserien och läsa fortsättningen.

Sonat till Miriam

Adam Anker, violinist och kompositör, har sedan en tid tillbaka funnit ro i Krakow. En dag när han slår sig ner på en parkbänk får han syn på ett hårspänne som väcker minnen till liv. Han minns sin dotter Miriam och hennes plötsliga död. Sorgen förstummade Adam, men fick honom också att inse hur han alltid dragit sig undan istället för att tala. Många hemligheter gömmer sig bakom den tystnad som styrt Adams liv. Beslutet att bryta tystnaden och ta reda på sin historia blir en hyllning till hans dotter. Sökandet leder Adam från Nya Zeeland till Polen, och så småningom till Sverige där han en gång lämnat sitt livs stora kärlek. (citat från boktipset.se)


Det var så länge sedan jag läste den här Sonat till Miriam av Linda Olsson, att jag knappt kommer ihåg vad den handlar om, men jag vill att den ska finnas med här i alla fall. Därför har jag fuskat med texten här ovanför. 


Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken eftersom jag tyckte så mycket om Nu ska jag sjunga dig milda sånger av samma författare, men de infriades inte. Det var någorlunda trivsam läsning, men inget som gav något  bestående intryck.